Han är mannen som enligt passet både är Brasse och Spanjor. Han är mannen som började spela organiserad fotboll först vid 16 års ålder. Denna historia handlar om mannen som gick från att regera på gatorna i Brasilien till att idag dominera på de fina gräsmattorna runtom i Europa. På en halv säsong har den här spelaren gått från att vara en spelare i mängden till att för närvarande dela på förstasidorna i de spanska sporttidningarna ihop med Ronaldo och Messi. För närvarande är han en av världens hetaste anfallare, åtminstone formmässigt. Det har gått så bra under säsongen att han till och med varit ett namn för landslaget. Detta är berättelsen om fotbollsspelaren Diego Costa!
Diego Costa växte upp i Lagarto, en liten stad i det stora landet Brasilien. Liksom många andra i landet fanns fotbollen med ända från födseln, Diegos pappa var själv förälskad av sporten men att han skulle bli proffs var det aldrig tal om, han var helt enkelt för bekväm, han ville inte lämna tryggheten i Lagarto för att söka lyckan i någon av de större städerna med tillhörande fotbollsakademier, han nöjde sig med att vara kvarterets stjärna och jobbade som vem som helst i den lilla staden. Sen föddes sönerna Jair och Diego, döpta efter kända fotbollsspelare. Dessa skulle också visa sig vara bollbegåvningar utan dess like men liksom Pappa verkade inte ambitionsnivån vara densamma. Jair bjöd på fotbollskonster varje tillfälle han fick att lira i spontanmatcherna som ägde rum i kvarteret men när väl lyckats med en dribbling eller gjort ett snyggt mål, då tackade han för sig och lutade sig tillbaka. Detsamma gällde den yngre brodern Diego, Diego hade dock ett karaktärsdrag som stack ut, ett temperament som Erik Niva beskriver som en smått psykotisk vinnarvilja, det skulle vinnas till varje pris, oavsett om det skulle kosta en tand, kosta ett brutet ben eller behöva utdelas armbågar, vinst annars kunde det vara, detta var Diego Costas melodi. Fotbollen blev dock bara något som var roligt för Diego, ett härligt tidsfördriv men han såg inte sig själv tjäna stora pengar på det, istället kunde han bege sig till den paraguayanska gränsen för att hämta piratkopierat gods som han sedan kunde sälja dyrt. Fotbollen stod inte i centrum, istället handlade det om att tjäna pengar nog att överleva och om det blev något över att kunna bjuda tjejer på fina middagar.
Diego Costa var nu 15 år och något fotbollskarriär verkade inte alls vara något som stod på tapeten, det skulle dock bli ändring på det när Diegos Farbror fick möjligheten att titta på en av många spontanmatcher i Lagarto. Diego Costas farbror blev så imponerad av vad han såg under matcherna att han tog upp sin telefon och började ringa upp gamla kontakter, han hade själv haft en karriär som fotbollsspelare och såg att det fanns enorm potential i Diego, Diego själv däremot stod på sig, fotbollsproffs skulle han inte bli. Han ville jobba istället, han insåg att som 16-åring börja spela organiserad fotboll skulle bli enormt tufft, det fanns ju så många andra som startat tidigare än honom som han omöjligt skulle kunna konkurrera mot. Farbrodern gav sig dock inte och tillslut hade Diego Costa fått chansen att visa upp sig i en klubb i São Paulo-regionens fjärdedivision.
Det skulle visa sig vara ett genidrag att börja spela den organiserade fotbollen, det visade sig att det var fler än bara hans farbror och ungarna i kvarteret som uppskattade hans otyglade kompromisslöshet och bara lite knappt tre år efter att han genomfört sin första ”riktiga” träning så hade Diego gått från att tillhöra ett lag i São Paolo regionens fjärdedivision via en del klubbar i Portugal och bottenlag i Spanien för att slutligen tillhöra den spanska storklubben Atlético de Madrid. Ett Atlético som då innehöll superstjärnor som Diego Fórlan, en spelare som vunnit guldskon som bäste målgörare i Europa och Sergio Kün Agüero, en teknisk argentinare som jämförts med Maradona. Dessa spelare skulle nu Diego Costa konkurrera mot. En situation som Costa senare beskrev som väldigt tuff, han kände att karriären gått för fort framåt. Han var på något sätt ute på det öppna havet utan att först ha lärt sig att simma. Frågan som nu ställdes var om Diego Costa skulle klara av det tuffa proffslivet i Europa eller om det nu skulle visa sig att han börjat för sent med den organiserade fotbollen. Det var många frågor som skulle besvaras och det skulle ta tid innan det riktiga genombrottet internationellt skulle ske.
Omställningen från spontanfotbollen och spelet i Brasilien skulle visa sig vara väldigt stor för Diego, han som kom från en arena där allt var tillåtet skulle nu granskas av domare och repriskamrer och motståndare som skilde sig från de han mött tidigare. Omställningen blev så stor att Diego Costa snabbt blev en varningens man. Det finns uppgifter på att Diego Costa under några få säsonger hittills i den europeiska fotbollen dragit på sig 72 gula kort och 8 röda, han blev tidigt uttalad som spanska ligans mest avskydde spelare och det skulle dröja innan Diego insåg att detta var något han inte kunde fortsätta med, tillslut kom han dock till en punkt då han insåg att problemet var varken domarens eller motståndarens utan det låg hos honom själv. Han var tvungen att lära sig att hantera sitt brinnande temperament och ville inte bli ihågkommen som den duktiga spelaren med det dåliga huvudet. Kanske var det i samband med en allvarlig knäskada som drabbade Costa som fick honom att tänka efter. Säsongen 2012/2013 skulle Diego Costa nämligen börja visa världen vem han verkligen var. Under den säsongen bjöd han nämligen på klart godkända 10 mål och 12 assist på 31 matcher. Annars var förra säsongen en säsong som för övrigt bara handlade om en spelare i Atlético Madrid, Colombianen, Radamel Falcao. Diego Costa hamnade ständigt i skuggan av dennes prestationer och det var först när Falcao lämnade klubben för Monaco som Costa kände att hans chans var kommen.
Då valde klubben istället att värva storstjärnan David Villa, den spanska anfallaren som varit en bidragande orsak till att Spanien vunnit såväl EM som VM guld på senare tid och en spelare som nu skulle axla Falcaos roll som ohotad striker i laget. Vad skulle nu hända med Diego Costa, skulle han bli utlånad som han blivit tidigare under sin karriär i Atlético eller var det kanske dags att lämna klubben för att söka lyckan någon annanstans? Svaret på detta blev nej, Diego Costa ville stanna kvar i Atlético och vinna över tränaren Simeones förtroende, och SOM han skulle göra det!
Säsongen 2013/2014 har verkligen varit Diego Costas. Efter att ha hamnat i skuggan av David Villa under de första omgångarna i La Liga är han nu mannen som alla talar om i Spanien och i Atléticos shop går tryckmaskinen på högvarv för tröjor med Costa, nummer 19, på ryggen. Diego Costa som ifjol gjorde 10 mål under hela säsongen har under de första 15 matcherna i år stått för smått otroliga 15 mål, dessutom har han gjort 3 mål i Champions League. Han har blivit en riktigt killer i boxen och gör mål från alla möjliga vinklar och på alla möjliga sätt. Långskott, bicykletas, nickar, dribblingsnummer, you name it, Diego har gjort allt och lite till på bara en halv säsong av ligafotboll.
Förutom sitt målskytte har han även blivit en spelare intressant för landslagsspel, i Diego Costas fall blev det dock en fråga om vilket land han skulle företräda, detta eftersom hans dubbla medborgarskap, skulle Costa välja att spela för Brasilien, landet som han växt upp i och där han börjat sin fotbollskarriär eller skulle valet falla på Spanien, landet som givit honom allt och gjort Diego Costa till den spelare han är idag. Ett tufft övervägande med andra ord, Diego kom dock slutligen fram till ett beslut:
”Det var ett svårt beslut, att välja mellan sitt födelseland och det land, som har givit mig allt, nämligen Spanien. Jag har övervägt allt, och det rätta är att spela i Spanien, för det är här jag har uppnått allt, säger han till Atlético Madrids hemsida.”
Fortsätter Diego Costa sin smått osannolika utvecklingskurva som skett det senaste halvåret och fortsätter han leverera mål på löpande band eller har han bara ett enormt flow för tillfället som kommer få ett abrupt slut?
Ja, det återstår att se men om sagan om Diego fortsätter så står han väl där den 13 juli efter att Spanien vunnit ännu ett mästerskap med bucklan i handen…
Diego Costa växte upp i Lagarto, en liten stad i det stora landet Brasilien. Liksom många andra i landet fanns fotbollen med ända från födseln, Diegos pappa var själv förälskad av sporten men att han skulle bli proffs var det aldrig tal om, han var helt enkelt för bekväm, han ville inte lämna tryggheten i Lagarto för att söka lyckan i någon av de större städerna med tillhörande fotbollsakademier, han nöjde sig med att vara kvarterets stjärna och jobbade som vem som helst i den lilla staden. Sen föddes sönerna Jair och Diego, döpta efter kända fotbollsspelare. Dessa skulle också visa sig vara bollbegåvningar utan dess like men liksom Pappa verkade inte ambitionsnivån vara densamma. Jair bjöd på fotbollskonster varje tillfälle han fick att lira i spontanmatcherna som ägde rum i kvarteret men när väl lyckats med en dribbling eller gjort ett snyggt mål, då tackade han för sig och lutade sig tillbaka. Detsamma gällde den yngre brodern Diego, Diego hade dock ett karaktärsdrag som stack ut, ett temperament som Erik Niva beskriver som en smått psykotisk vinnarvilja, det skulle vinnas till varje pris, oavsett om det skulle kosta en tand, kosta ett brutet ben eller behöva utdelas armbågar, vinst annars kunde det vara, detta var Diego Costas melodi. Fotbollen blev dock bara något som var roligt för Diego, ett härligt tidsfördriv men han såg inte sig själv tjäna stora pengar på det, istället kunde han bege sig till den paraguayanska gränsen för att hämta piratkopierat gods som han sedan kunde sälja dyrt. Fotbollen stod inte i centrum, istället handlade det om att tjäna pengar nog att överleva och om det blev något över att kunna bjuda tjejer på fina middagar.
Diego Costa var nu 15 år och något fotbollskarriär verkade inte alls vara något som stod på tapeten, det skulle dock bli ändring på det när Diegos Farbror fick möjligheten att titta på en av många spontanmatcher i Lagarto. Diego Costas farbror blev så imponerad av vad han såg under matcherna att han tog upp sin telefon och började ringa upp gamla kontakter, han hade själv haft en karriär som fotbollsspelare och såg att det fanns enorm potential i Diego, Diego själv däremot stod på sig, fotbollsproffs skulle han inte bli. Han ville jobba istället, han insåg att som 16-åring börja spela organiserad fotboll skulle bli enormt tufft, det fanns ju så många andra som startat tidigare än honom som han omöjligt skulle kunna konkurrera mot. Farbrodern gav sig dock inte och tillslut hade Diego Costa fått chansen att visa upp sig i en klubb i São Paulo-regionens fjärdedivision.
Det skulle visa sig vara ett genidrag att börja spela den organiserade fotbollen, det visade sig att det var fler än bara hans farbror och ungarna i kvarteret som uppskattade hans otyglade kompromisslöshet och bara lite knappt tre år efter att han genomfört sin första ”riktiga” träning så hade Diego gått från att tillhöra ett lag i São Paolo regionens fjärdedivision via en del klubbar i Portugal och bottenlag i Spanien för att slutligen tillhöra den spanska storklubben Atlético de Madrid. Ett Atlético som då innehöll superstjärnor som Diego Fórlan, en spelare som vunnit guldskon som bäste målgörare i Europa och Sergio Kün Agüero, en teknisk argentinare som jämförts med Maradona. Dessa spelare skulle nu Diego Costa konkurrera mot. En situation som Costa senare beskrev som väldigt tuff, han kände att karriären gått för fort framåt. Han var på något sätt ute på det öppna havet utan att först ha lärt sig att simma. Frågan som nu ställdes var om Diego Costa skulle klara av det tuffa proffslivet i Europa eller om det nu skulle visa sig att han börjat för sent med den organiserade fotbollen. Det var många frågor som skulle besvaras och det skulle ta tid innan det riktiga genombrottet internationellt skulle ske.
Omställningen från spontanfotbollen och spelet i Brasilien skulle visa sig vara väldigt stor för Diego, han som kom från en arena där allt var tillåtet skulle nu granskas av domare och repriskamrer och motståndare som skilde sig från de han mött tidigare. Omställningen blev så stor att Diego Costa snabbt blev en varningens man. Det finns uppgifter på att Diego Costa under några få säsonger hittills i den europeiska fotbollen dragit på sig 72 gula kort och 8 röda, han blev tidigt uttalad som spanska ligans mest avskydde spelare och det skulle dröja innan Diego insåg att detta var något han inte kunde fortsätta med, tillslut kom han dock till en punkt då han insåg att problemet var varken domarens eller motståndarens utan det låg hos honom själv. Han var tvungen att lära sig att hantera sitt brinnande temperament och ville inte bli ihågkommen som den duktiga spelaren med det dåliga huvudet. Kanske var det i samband med en allvarlig knäskada som drabbade Costa som fick honom att tänka efter. Säsongen 2012/2013 skulle Diego Costa nämligen börja visa världen vem han verkligen var. Under den säsongen bjöd han nämligen på klart godkända 10 mål och 12 assist på 31 matcher. Annars var förra säsongen en säsong som för övrigt bara handlade om en spelare i Atlético Madrid, Colombianen, Radamel Falcao. Diego Costa hamnade ständigt i skuggan av dennes prestationer och det var först när Falcao lämnade klubben för Monaco som Costa kände att hans chans var kommen.
Då valde klubben istället att värva storstjärnan David Villa, den spanska anfallaren som varit en bidragande orsak till att Spanien vunnit såväl EM som VM guld på senare tid och en spelare som nu skulle axla Falcaos roll som ohotad striker i laget. Vad skulle nu hända med Diego Costa, skulle han bli utlånad som han blivit tidigare under sin karriär i Atlético eller var det kanske dags att lämna klubben för att söka lyckan någon annanstans? Svaret på detta blev nej, Diego Costa ville stanna kvar i Atlético och vinna över tränaren Simeones förtroende, och SOM han skulle göra det!
Säsongen 2013/2014 har verkligen varit Diego Costas. Efter att ha hamnat i skuggan av David Villa under de första omgångarna i La Liga är han nu mannen som alla talar om i Spanien och i Atléticos shop går tryckmaskinen på högvarv för tröjor med Costa, nummer 19, på ryggen. Diego Costa som ifjol gjorde 10 mål under hela säsongen har under de första 15 matcherna i år stått för smått otroliga 15 mål, dessutom har han gjort 3 mål i Champions League. Han har blivit en riktigt killer i boxen och gör mål från alla möjliga vinklar och på alla möjliga sätt. Långskott, bicykletas, nickar, dribblingsnummer, you name it, Diego har gjort allt och lite till på bara en halv säsong av ligafotboll.
Förutom sitt målskytte har han även blivit en spelare intressant för landslagsspel, i Diego Costas fall blev det dock en fråga om vilket land han skulle företräda, detta eftersom hans dubbla medborgarskap, skulle Costa välja att spela för Brasilien, landet som han växt upp i och där han börjat sin fotbollskarriär eller skulle valet falla på Spanien, landet som givit honom allt och gjort Diego Costa till den spelare han är idag. Ett tufft övervägande med andra ord, Diego kom dock slutligen fram till ett beslut:
”Det var ett svårt beslut, att välja mellan sitt födelseland och det land, som har givit mig allt, nämligen Spanien. Jag har övervägt allt, och det rätta är att spela i Spanien, för det är här jag har uppnått allt, säger han till Atlético Madrids hemsida.”
Fortsätter Diego Costa sin smått osannolika utvecklingskurva som skett det senaste halvåret och fortsätter han leverera mål på löpande band eller har han bara ett enormt flow för tillfället som kommer få ett abrupt slut?
Ja, det återstår att se men om sagan om Diego fortsätter så står han väl där den 13 juli efter att Spanien vunnit ännu ett mästerskap med bucklan i handen…
Från Radio92, radio92.se- 9/12-13
Mycket av berättelsen hämtat från sagolika Erik Niva, Sportbladet, "En storstjärna utom kontroll", 28/9-2013
Kommentera